sidanomsims.blogg.se

Lenore & Alec - Del 5

Kategori: Berättelse: Lenore & Alec

Lenore och Alec står och studerar kartan de hittade för ett litet tag sedan. Båda två är väldigt nyfikna på vad den visar, och vad som finns där krysset är.
 
 "Nu vet jag!" utbrister Lenore plötsligt. 
"Det måste vara källaren. Kartan har en trappa som leder neråt, och det enda stället som har det är vår källare" säger hon, glad över att hon kom på vad kartan visar.
"Du har rätt, det ser faktiskt ut som en källare" säger Alec.
 
 De springer genast ut till källarluckan. Luften är lite kylig, det märks att sommaren är över nu. Trädens löv har skiftat färg och butlern håller på att kratta ihop en lövhög när Lenore och Alec springer förbi.
 
 På vägen ser de något konstigt som surrar i luften. Det ser ut som myggor, men det verkar konstigt med myggor på hösten. Och de är så stora!
 
 Snart kryllar det av myggor i luften. Lenore flämtar till när en av dem sätter sig på hennes arm och sticker henne, det gör faktiskt riktigt ont.
 
Hon kliar ilsket på armen och skyndar sig sedan att klättra ner för stegen till källaren.
 
 De kommer till ett rum som borde se ut som den vanliga gamla matkällare som alltid funnits där, men istället ser ut som något helt annat. Där finns en dörr, en brinnande lykta på väggen, och så någon konstig skylt med tecken som varken Alec eller Lenore förstår. De bestämmer sig för att gå genom dörren.
 
 Nästa rum de kommer till har tre öppningar - en till vänster, en till höger och en i mitten. Lenore vill ta den högra och Alec den vänstra, så de tar den i mitten. 
 
 Det verkar som att de har kommit till någon slags labyrint. Både väggar och golv är av sten och belysningen består av några enstaka, brinnande lyktor här och där. På vissa ställen är det så mörkt att man i princip inte ser någonting.
 
Efter att ha gått runt ett tag inser Lenore att hon inte hör Alecs fotsteg längre. 
"Alec? Är du där?" frågar hon, utan att få något svar. 
"Säg inte att det är sant!" säger hon för sig själv. Så typiskt henne att gå vilse från sitt enda sällskap mitt i en säkert livsfarlig labyrint. 
 
Sedan känner hon paniken komma. 
"Alec!" ropar hon, samtidigt som hon springer. Hon vet inte vart hon är påväg, men hon klarar inte av att vara i den här labyrinten längre. Som vanligt önskar hon att hon inte låtit sin nyfikenhet ta över. 
"Alec!!" ropar hon igen, ännu högre. Då hör hon äntligen ett avlägset "Lenore?".
 
Hon börjar springa mot ljudet samtidigt som både hon och Alec fortsätter att ropa. Tillslut är de så nära att de inte behöver ropa längre.
 
 Alec känner lättnaden när han ser Lenore bakom hörnet, och skyndar fram till henne.
 
 "Jag trodde att jag skulle bli fast här för alltid!" säger Lenore, fortfarande inte helt fri från rädslan.
"Jag blev faktiskt också ganska orolig" erkänner Alec.
 
 De blir så glada över att se varandra igen att de först inte lägger märke till vad de står framför. När de vänder sig om ser de att det är en enorm dörr, och de får känslan av att de kanske - bara kanske - har hittat det som nyckeln leder till. De utbyter en blick och tar sedan tag i varsitt av dörrens handtag. Den är lyckligtvis inte låst, men den är så trög att de blir tvugna att dra med all sin kraft för att få upp den.  Rummet de kommer in i är runt och litet, med en kista. Alec blir lite besviken, i hans fantasier hade hela rummet varit fyllt med skatter. Nåväl, kanske innehåller kistan något väldigt värdefullt. 
 
Lenore känner hur hjärtat bultar när hon placerar nyckeln i låset. Tänk om den inte passar, vad ska de då göra? Men sådan otur (eller tur?) har de inte. Det klickar till när hon vrider om nyckeln, och locket är inte alls lika tungt som det på stenkistan, så hon får enkelt upp det. Hon bländas nästan av ljusskenet när hon öppnar kistan. Skimrande, glittrande ljus som strålar ut från något som hon just nu inte kan se vad det är.
 
 När ljusskenet har tonat ner sig ser hon att det är en stor diamant, med samma gröna färg som den lilla diamanten i nyckeln. Alec går fram för att kolla, och han tappar nästan andan. 
"Denna måste vara värd hur mycket som helst!" säger han. Lenore nickar bara, medveten om att pengar betyder något helt annat för Alec än för henne. Lenore har alltid varit rik, omgiven av dyrbara föremål. Hon vet inte mycket om Alec, men hon är ganska säker på att han inte har haft det lika lätt. 
"Kom, nu tar vi oss ut ur den här labyrinten" säger Lenore.
 
 Lenore lägger diamanten på sitt sängbord. Alec ville helst ha den i sitt rum, men Lenore lyckades övertyga honom om att den var säkrare på hennes rum. Tjänstefolket går ut och in hur hans rum hela tiden, så där skulle någon definitivt se den. När Lenore studerar diamanten blir hon helt säker på att den är äkta. Den är så vacker, så stor och så skimrande. Hon känner sig nästan hypnotiserad.
 
 Lenore blir plötsligt väldigt trött, så hon går och lägger sig. För en gångs skull somnar hon nästan innan hon ens har hunnit lägga sig ner, och hon drömmer glittrande drömmar... 
 

Vill passa på att tacka till er som kommenterar positiva saker om min berättelse, blir alltid lika glad! :) Ni får gärna tipsa mig om hur jag kan förbättra berättelsen, kanske ska jag skriva mer detaljerat eller tvärtom skriva mindre till bilderna? Eller kanske göra längre inlägg (då blir det lite färre)? 
 
//Em ♥