sidanomsims.blogg.se

Lenore & Alec - Del 5

Kategori: Berättelse: Lenore & Alec

Lenore och Alec står och studerar kartan de hittade för ett litet tag sedan. Båda två är väldigt nyfikna på vad den visar, och vad som finns där krysset är.
 
 "Nu vet jag!" utbrister Lenore plötsligt. 
"Det måste vara källaren. Kartan har en trappa som leder neråt, och det enda stället som har det är vår källare" säger hon, glad över att hon kom på vad kartan visar.
"Du har rätt, det ser faktiskt ut som en källare" säger Alec.
 
 De springer genast ut till källarluckan. Luften är lite kylig, det märks att sommaren är över nu. Trädens löv har skiftat färg och butlern håller på att kratta ihop en lövhög när Lenore och Alec springer förbi.
 
 På vägen ser de något konstigt som surrar i luften. Det ser ut som myggor, men det verkar konstigt med myggor på hösten. Och de är så stora!
 
 Snart kryllar det av myggor i luften. Lenore flämtar till när en av dem sätter sig på hennes arm och sticker henne, det gör faktiskt riktigt ont.
 
Hon kliar ilsket på armen och skyndar sig sedan att klättra ner för stegen till källaren.
 
 De kommer till ett rum som borde se ut som den vanliga gamla matkällare som alltid funnits där, men istället ser ut som något helt annat. Där finns en dörr, en brinnande lykta på väggen, och så någon konstig skylt med tecken som varken Alec eller Lenore förstår. De bestämmer sig för att gå genom dörren.
 
 Nästa rum de kommer till har tre öppningar - en till vänster, en till höger och en i mitten. Lenore vill ta den högra och Alec den vänstra, så de tar den i mitten. 
 
 Det verkar som att de har kommit till någon slags labyrint. Både väggar och golv är av sten och belysningen består av några enstaka, brinnande lyktor här och där. På vissa ställen är det så mörkt att man i princip inte ser någonting.
 
Efter att ha gått runt ett tag inser Lenore att hon inte hör Alecs fotsteg längre. 
"Alec? Är du där?" frågar hon, utan att få något svar. 
"Säg inte att det är sant!" säger hon för sig själv. Så typiskt henne att gå vilse från sitt enda sällskap mitt i en säkert livsfarlig labyrint. 
 
Sedan känner hon paniken komma. 
"Alec!" ropar hon, samtidigt som hon springer. Hon vet inte vart hon är påväg, men hon klarar inte av att vara i den här labyrinten längre. Som vanligt önskar hon att hon inte låtit sin nyfikenhet ta över. 
"Alec!!" ropar hon igen, ännu högre. Då hör hon äntligen ett avlägset "Lenore?".
 
Hon börjar springa mot ljudet samtidigt som både hon och Alec fortsätter att ropa. Tillslut är de så nära att de inte behöver ropa längre.
 
 Alec känner lättnaden när han ser Lenore bakom hörnet, och skyndar fram till henne.
 
 "Jag trodde att jag skulle bli fast här för alltid!" säger Lenore, fortfarande inte helt fri från rädslan.
"Jag blev faktiskt också ganska orolig" erkänner Alec.
 
 De blir så glada över att se varandra igen att de först inte lägger märke till vad de står framför. När de vänder sig om ser de att det är en enorm dörr, och de får känslan av att de kanske - bara kanske - har hittat det som nyckeln leder till. De utbyter en blick och tar sedan tag i varsitt av dörrens handtag. Den är lyckligtvis inte låst, men den är så trög att de blir tvugna att dra med all sin kraft för att få upp den.  Rummet de kommer in i är runt och litet, med en kista. Alec blir lite besviken, i hans fantasier hade hela rummet varit fyllt med skatter. Nåväl, kanske innehåller kistan något väldigt värdefullt. 
 
Lenore känner hur hjärtat bultar när hon placerar nyckeln i låset. Tänk om den inte passar, vad ska de då göra? Men sådan otur (eller tur?) har de inte. Det klickar till när hon vrider om nyckeln, och locket är inte alls lika tungt som det på stenkistan, så hon får enkelt upp det. Hon bländas nästan av ljusskenet när hon öppnar kistan. Skimrande, glittrande ljus som strålar ut från något som hon just nu inte kan se vad det är.
 
 När ljusskenet har tonat ner sig ser hon att det är en stor diamant, med samma gröna färg som den lilla diamanten i nyckeln. Alec går fram för att kolla, och han tappar nästan andan. 
"Denna måste vara värd hur mycket som helst!" säger han. Lenore nickar bara, medveten om att pengar betyder något helt annat för Alec än för henne. Lenore har alltid varit rik, omgiven av dyrbara föremål. Hon vet inte mycket om Alec, men hon är ganska säker på att han inte har haft det lika lätt. 
"Kom, nu tar vi oss ut ur den här labyrinten" säger Lenore.
 
 Lenore lägger diamanten på sitt sängbord. Alec ville helst ha den i sitt rum, men Lenore lyckades övertyga honom om att den var säkrare på hennes rum. Tjänstefolket går ut och in hur hans rum hela tiden, så där skulle någon definitivt se den. När Lenore studerar diamanten blir hon helt säker på att den är äkta. Den är så vacker, så stor och så skimrande. Hon känner sig nästan hypnotiserad.
 
 Lenore blir plötsligt väldigt trött, så hon går och lägger sig. För en gångs skull somnar hon nästan innan hon ens har hunnit lägga sig ner, och hon drömmer glittrande drömmar... 
 

Vill passa på att tacka till er som kommenterar positiva saker om min berättelse, blir alltid lika glad! :) Ni får gärna tipsa mig om hur jag kan förbättra berättelsen, kanske ska jag skriva mer detaljerat eller tvärtom skriva mindre till bilderna? Eller kanske göra längre inlägg (då blir det lite färre)? 
 
//Em ♥ 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lenore & Alec - Del 4

Kategori: Berättelse: Lenore & Alec

Lenore har skaffat en kampsportsdräkt och hon och Alec brukar nu träna tillsammans. Hon är fortfarande en nybörjare, men hon utvecklas snabbt och framförallt har hon väldigt kul när hon tränar... vilket kanske mest beror på att hon gör det med Alec, men ändå.
 
 En dag sitter de och pratar på bänken utanför slottet. Eftersom att platsen ligger uppe på berget/kullen så känns det lite som att vara på en balkong. 
"Förr eller senare måste jag ge mig av, jag kan inte bo här föralltid" säger Alec. 
 
 Lenore tänker säga emot, men det hinner hon inte, för just då kommer den mystiska katten gåendes.
 
"Titta! Jag stötte på den där katten för några dagar sedan, inne i slottet. Den fräste åt mig" säger Lenore, och undviker att nämna att hon smög ner för att äta glass mitt i natten när hon stötte på den.
"Hm... Det ser ut som en... Häxkatt" säger Alec fundersamt.
"En vad?"
"Häxkatter är katter som egentligen är döda, men de har en förbannelse över sig som gör att de kommer tillbaks till vår värld igen, som levande döda. Man kan känna igen dem på deras spretiga päls och lysande ögon" förklarar Alec.
"Så du menar att denna katten egentligen är död..?"
"Ja, men jag vet inte vad den gör här på slottet. Jag tror vi borde vara försiktiga, man ska hålla sig borta från häxkatter" säger han allvarligt, och Lenore undrar om han verkligen talar sanning. Men om det finns spöken så verkar detta inte särskilt konstigt.
"Vet du vad, jag tror jag ska kolla om det finns någon bok om häxkatter i biblioteket, om det går bra?"
"Visst" säger Lenore.
 
 Lite senare går Alec till slottets bibliotek.
 
 Han får leta en stund innan han hittar något som ens är i närheten av det han söker efter, men sedan hittar han en bok som heter "Häxor och häxkonster", och han tänker att det kanske står något användbart i den.
 
Men just när han ska ta boken så öppnar sig bokhyllan!
 
 Fascinerat ser han sig omkring i rummet innanför bokhyllan.
"Jag måste se vart trappan här leder... men Lenore kommer verkligen bli arg om jag gör det här utan henne" tänker han. Han bestämmer sig för att han ska berätta för Lenore imorgon.
 
 Han går ut igen och tar med sig boken, nöjd över att han lyckats upptäcka en hemlig lönndörr.
 
 Sedan sätter han sig för att läsa. "Flygande häxor, Trollformler, Brygder & Gift... Häxkatter!" Han bläddrar fram till kapitlet om häxkatter. Först står det bara sådant han redan vet, men sedan hittar han något intressant:
"Om en häxkatt förföljer dig och fortsätter dyka upp i din närhet, se upp, ty något ont kommer hända dig"
Alec undrar vad som menas med det och bestämmer sig för att det är bäst att undvika häxkatten i framtiden... om det går.
 
 Nästa dag går Alec för att berätta om lönndörren till Lenore.
 
 Han kollar så att ingen är inom hörhåll och säger sedan med låg röst:
"Gissa vad jag hittade igår när jag var i biblioteket?"
"Vadå?"
"En hemlig dörr! Kom, jag ska visa dig" säger han, och så går de upp till biblioteket.
 
 Han går fram till bokhyllan och letar upp platsen där boken står. Sedan tar han ut boken och bokhyllan öppnar sig efter några sekunder.
 
"Wow" säger Lenore förundrat när de går in genom dörren.
 
 "Titta, det hänger någon slags karta här" säger Lenore. De studerar den konstiga kartan och undrar vad den visar. En del av detta huset? Det ser inte ut som det, rummen stämmer inte överens i så fall. 
 
 "Vi kan väl kolla vad som finns där uppe" föreslår Alec och pekar på den smala stentrappan. Lenore går upp först.
 
 De kommer till ett litet rum utan möbler, men med en stenhög i ena hörnet och en yxa hängandes på väggen bredvid. Att dömma av utsikten från fönstrena befinner de sig på ett av husets högsta våningar. Alec bestämmer sig för att rensa bort stenen, för att se vad som finns under den. Kanske en liten öppning till ett rum bredvid, eller något dyrbart, som en skattkista?
 
 
 Ett stort moln av damm bildas när Alec har rensat bort den sista stenen, och han väntar spänt på att det ska försvinna. Lenore går också dit för att titta.
 
 Tyvärr finns där ingenting, och Alec suckar högt. Allt jobb var i onödan! 
 
 De går in genom dörren som finns på andra sidan rummet istället, och kommer till ett märkligt litet rum med inredning som påminner om Egypten. Där finns ett skrivbord med färger, penslar och några halvtrasiga papper, och på golvet står en kista i sten.
 
 Med all sin kraft lyckas Lenore öppna kistan, och först tror hon att den är tom. Men sedan ser hon något litet, skimrande längst ner i kistan. Hon plockar upp det och ser att det är en nyckel. 
 
 Samtidigt tar Alec sig en titt i rummet, för att inte missa något. Hans blick fastnar på en stor staty i sten - kan det vara en mumie? Nej, det ser det inte ut som. 
"Vet du vad detta är?" frågar han Lenore och pekar på statyn.
"Nej, jag har ingen aning. Men kolla vad jag hittade i kistan" säger hon och visar nyckeln som hon nu har hängt runt halsen.
Alec studerar nyckeln och säger ett tyst "Hm" innan han frågar om de ska gå tillbaks till biblioteket igen.
Eftersom att de inte hittar något mer intressant i rummet och det inte finns några fler dörrar så bestämmer de sig för att göra det. 
 
 "Vi måste försöka ta reda på vad kartan visar, då kanske vi kan hitta det som nyckeln leder till" säger Alec, och de kommer överens om att de ska fortsätta med mysteriet imorgon. 
 
Runt Lenores hals hänger nyckeln - silverskimrande med en vacker, grön liten sten i mitten. Men frågan är vad den egentligen leder till? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lenore & Alec - Del 3

Kategori: Berättelse: Lenore & Alec

Det är för en gångs skull inte regn ute, så Lenore bestämmer sig för att ta en liten ridtur med sin häst Pearl.
Hon går bort till det pyttelilla stallet bakom huset. 
 
 Just när hon ska sitta upp på Pearl så kommer Alec in genom dörren. Han ser sig omkring och Lenore undrar vad han gör här. 
"Ska du rida?" frågar Alec glatt.
"Ja, jag hade tänkt det" säger Lenore, en arning sammanbitet.
"Kan inte jag få följa med? Det skulle vara så kul!" Egentligen vill Lenore helst rida för sig själv, men hon vill inte heller såra Alec, så hon svarar:
"Okej, då får du ta Västanvind, den svarta hästen". Alec verkar inte ha något emot det, utan går in i boxen och låter Västanvind nosa på hans hand en stund innan han leder ut henne.
 Han har lite problem med att komma upp i sadeln, men tillslut går det.
"Jag hoppas du har erfarenhet av ridning" säger Lenore, och så rider de iväg.
 
 Lenore föreslår att de ska rida till stranden, och det vill Alec gärna. Tydligen gillar han havet och tycker det är väldigt vackert.
 
 Först när de har kommit fram till stranden inser Lenore hur mörkt det har blivit, och hon ångrar att hon inte red själv istället, som hon hade tänkt från början. 
 
 Vågorna slår mot klipporna och Alec känner hur en regndroppe träffar honom. Inom några sekunder öppnar sig himlen och renget störtar ner på dem. Men ingen av dem hinner ens föreslå att de ska rida tillbaks.
 
"Åhnej!" utbrister Lenore, och i samma sekund blixtrar det till. Västanvind blir förstås livrädd och kastar av Alec.
 
Lenore hoppar av hästen och springer fram till honom.
"Hur gick det!?" undrar hon.
"Nej, Lenore... hästen!"
"Va?"
"Hästen är borta!". Lenore ser sig omkring och upptäcker att Västanvind har sprungit bort.
 
 Västanvind galopperar raka vägen hem. Han ställer sig utanför grinden och gnäggar.
 
Tjänarinnan Emily har stått inanför dörren och väntat på att Lenore och Alec ska komma tillbaks, så hon hör Västanvind och går ut. 
"Åh, vad ska jag ta mig till? Om hästen har sprungit bort så måste något ha hänt dem, och nu är klockan snart halv elva..." tänker hon.
 
 Samtidigt försöker Lenore lugna Pearl, och komma på vad de ska göra nu. 
"Vi är för lågnt hemifrån för att kunna rida hem igen så här sent, när det ösregnar och vi dessutom bara har en häst" säger hon.
"Ja, men om vi stannar här vet jag inte ifall vi överlever natten". Lenore inser att Alec har rätt, de kanske inte överlever natten. Det blåser iskallt ute och regnet gör inte direkt saken bättre. De måste hitta ett skydd...
 
 Då kommer hon på en sak. Hon kisar bort mot andra änden av stranden, men lyckas inte se särskilt mycket. Men det gör inget, för hon minns ändå. Hon har varit på den här stranden många gånger förut.
"Följ efter mig, jag fick en idé" säger hon till Alec och springer iväg. 
 
 De kommer fram till ett litet skjul. Det är bara några få meter stort, men det räcker. 
"Jag visste det!" säger Lenore för sig själv.
De går in i skjulet och sätter sig utmattat mot den innersta väggen. Där sitter de och småpratar, tills de - utan att riktigt märka när - somnar.
 
Sakta men säkert avtar regnet, i tackt med att månen går ner och solen upp. 
 
 På morgonen väcks de av Pearl, som enivst gnäggar på dem. De gäspar och gnuggar sig i ögonen, fortfarande trötta efter den jobbiga natten. 
"Vad är det du vill?" frågar Lenore Pearl och klappar henne på mulen.
 
När de kommer ut ur det lilla skjulet förstår de varför Pearl väckte dem - Västanvind är tillbaka! 
Alec springer fram till honom och ruffsar till hans panlugg.
"Din lilla busiga häst, du utsatte oss för en väldigt stor fara igår" säger Alec, strängt men kärleksfullt.
 
 När de väl har kommit upp på hästarna så ger de sig av hemmåt igen, och disskuterar varför Västanvind kom tillbaks igen. 
"Han kanske förstod att vi behövde honom" säger Alec, och Lenore instämmer tankfullt.
 
När de har lett in hästarna i stallet och knackat på ytterdörren så öppnar Emily.
"Där är ni ju! Tack gode Gud att ni kom tillbaks igen, jag trodde att ni skulle vara borta föralltid" säger hon och ger Lenore en kram. 
"Ni får inte göra om det där" säger hon sedan, och Lenore ber om ursäkt och förklarar vad som hände på stranden. 
 
 
 Den natten har Lenore mycket svårt att sova. Hon ligger vaken och tänker på det som hände.
 
 Tillslut går hon upp för att äta lite glass, som hon ibland brukar göra om nätterna (i smyg förstås).
 
 På väg ner ser hon något konstigt. En bläcksvart katt med gula, nästan lysanse ögon, tassar mot henne. Hon undrar hur den kom in i slottet.
 
 Den jamar och fräser mot henne, och hon schasar irriterat iväg den.
 
 Sedan går hon ner till köket och hämtar sin glass. 
"Mm" säger hon tyst för sig själv när hon känner den ljuvliga, kalla smaken.
 
 När hon har städat undan efter sig går hon upp och lägger sig igen, och nu lyckas hon äntligen somna. 
 
 Utanför står katten och jamar mot slottet...